Sveriges KBT-psykologer om egenterapin

Den 24 april 2009 höll yrkesföreningen Sveriges KBT-psykologer ett heldagsseminarium med den debattinbjudande rubriken ”behöver psykologer egenterapi?”. Anna Kåver var moderator och på talarlistan fanns Lars Ahlin, Benjamin Bohman, Bengt E Westling, Britt Eriksson, Anders Carlberg, Magnus Johansson, Gerhard Andersson, studierektorer från landets psykologprogram samt psykologstuderande med erfarenhet från egenterapi.

Här följer en sammanfattning:

Det konstaterades rätt fort att frågan om egenterapin är komplex, vilket kan ses som relaterad till komplexiteten i att reda ut psykologyrkets roll, åtaganden, status och omfattning.

En kort introduktion hölls av Lars Ahlin, där han betonade vikten av ett enat förbund samt en positiv utveckling av psykologins roll i vårt samhälle. Han framhöll förbundets ståndpunkt om att (1) egenerfarenhets moment har ett egenvärde utifrån själva definitionen av psykologi dvs. vi använder oss själva som verktyg i vårt arbete som psykologer. (2) Psykologprogrammet bör uppfylla kraven för att ge behörighet till psykoterapeutprogrammen.
Det konstaterades dock att det inte är egenterapimomentet som enligt HSV ger behörighet till psykoterapeutprogrammet, det är psykologexamen. Dock väljer P.T. programmen att ha lokala intagningskrav (samtliga utom Uppsala) om 50 h ind. egenterapi/120 h grupp. Frågan blir då, vem väntar på vem och vad ska psykologprogrammet utgå ifrån när man planerar egenterapimomentet – måste det innefatta 50 timmar, måste det innebära ind. terapi, måste det innebära ”terapi” (läs: behandling) eller fungerar utvecklandet av de färdigheter som ligger i linje med målbeskrivningen ”utvecklandet av självkännedom och empatisk förmåga” som är HSV riktlinjer för samtliga vårdinriktade utbildningar?

Samtliga landets studierektorer närvarade. Det konstaterades att förändringar har gjorts och planeras på samtliga lärosäten. Det var dock två lärosäten som utmärkte sig, Karolinska och Östersund, genom att man tydligt tog avstånd från ”behandlings”-komponenten av egenterapin. Karolinskas studierektor Jenny Wikström tog upp tvetydigheten i momentets syfte. Hon sa: ”Den målbeskrivning som finns idag: utveckla självkännedom samt empatisk förmåga, är gemensam för samtliga vårdutbildningar, trots detta har inga andra program på KI egenterapi. Vårt uppdrag är utbildning och utifrån rådande målbeskrivning kan vi inte finna grund för ett åtagande om att egenterapi så som det sett ut, ska vara obligatoriskt eller del i vår läroplan. […] Det är en mänsklig rättighet att vård sker på frivillig basis, därmed blir det märkligt när man som myndighet tvingar in studenter i patientrollen. Vårt huvuduppdrag är utbildning och inte behandling. […]  All utbildning ska enligt HF vara kostnadsfri, därför ämnar vi på KI erbjuda detta.”
I praktiken innebär det Jenny säger att man ämnar att utveckla moment som syftar till att uppfylla målbeskrivningen, men att momentet i dess nuvarande form inte är lämplig för en utbildningsmiljö där kurser ska (1) examineras (2) utvärderas. Detta skulle istället kunna innebära en gruppform där relevanta färdigheter för yrkesutövandet samt en självreflektion inom en yrkeskontext genomförs.
Andreas Karlsson, studierektor från Östersund var inne på en liknande linje. Här vill man 1) utveckla professionella färdigheter, 2) kommunikativa färdigheter (bl.a. utbildas i motiverande samtal, MI) 3) tidigt i utbildningen få klinisk erfarenhet genom att man deltar som co-terapeut, får göra interventioner – vilket skulle fungera som en bas för frågeställningar och reflektioner som växer fram. De frågeställningar som växer fram från en klinisk verksamhet tas sedan upp och utvecklas till professionella/kommunikativa färdigheter.

Övriga studieorter har också förändrade koncept, men dock mindre radikala än KI och Östersund. På övriga orter vill man behålla individuell terapi, om än i olika utsträckning. En generell trend är att man bytt namn, från ”egenterapi” till ”utbildningsterapi”. Jenny Wikström från KI menar dock att det är andra halvan av ordet som är problemet dvs. terapi. Man kallar det är här helt sonika för ”självkännedom och kliniska färdigheter”. 

Det varierar mellan orterna hur man lägger upp momentet. Det som varierar mest är valfriheten bland studenter. I exempelvis Uppsala är valfriheten hög. Här kan man dela upp momentet 25/25 mellan två terapeuter, kombinera med gruppterapi (timantal räknas ut utifrån en skala om antal gruppdeltagare) eller göra enbart gruppterapi. Man håller dock fast vid 50 i/120 g kravet trots att universitetets egna KBT-inriktade P.T.-program inte har detta kravet.
I Göteborg uppfattas valmöjligheterna som låga. Här finns få eller inga KBT-terapeuter att tillgå för den som vill ha KBT-inriktad egenterapi, man utgår ifrån en informell lista där olämpliga terapeuter sållats bort. Man får 400 kr per timme i bidrag men håller fast vid kravet på 50 timmar. Därmed ses 50 timmar hos en PDT-terapeut som det enda alternativet här.

En relaterad fråga till egenterapimomentet är om den som studenten besöker ska måste vara leg.  psykoterapeut (utan krav på leg. psykolog), som det varit fram till idag. Därmed sammanfattar ovannämnda skrivet, förvirringen runt konkurrensen mellan legitimationerna ”psykoterapeut” och ”psykolog”. Som Johan Waara, studierektor Uppsala uttryckte det: ”Vi blir leg. psykologer. Är det då rimligt att vi anpassar psykologutbildningen utifrån psykoterapeutprogrammen? Jag ser snarare detta som ett steg baklänges än som ett framsteg.” Detta belyser även yrkets identitetskonflikt om huruvida en leg.psykolog/leg. psykoterapeut i första hand ska säga att han/hon är psykoterapeut eller psykolog.

Man berörde också en ekonomisk aspekt av momentet, där bl.a. Lunds studierektor Britta Liljegren upp att egenterapin idag slukar 10% av programmet budget och ifrågasatte om detta kapital nu används på ett kostnadseffektivt sätt utifrån de mål momentet syftar till.

Slutklämmen i debatten var dock om HUR moment som syftar till ”utvecklandet av självreflektion och empatisk förmåga” ska se ut, och inte OM sådana moment ska finnas eller ej. Detta utifrån statistik som visar att nästan alla har upplevt momentet som viktigt och givande för yrkeskompetensen. Bengt Westling, ansvarig för KBT-inriktade psykoterapeutprogrammet i Uppsala pekar på att EABCT (europeiska psykologförbundet), BABCP (brittiska) rekommenderar egenterapi men inte som ett obligatoriskt moment. Här betonas istället vikten av att utveckla en förmåga som syftar till att kunna känna igen situationer då man ska bör söka andra professionellas stöd och råd.

 

AV: Erik Wallmark

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s