Aaron Beck fick hederspris av Forum Lundense

Den 8 maj 2009 genomfördes minisymposium i Lund med Aaron Beck, grundaren av kognitiv terapi, på videolänk.

Beck var som sedvanligt representerad i stor fluga, vit skjorta, kavaj och en stor dos ödmjukhet. P.g.a. sin höga ålder, numera 88 år, inhystes psykologilegenden i ett videostreamat rum från hemstaden Philadelphia med en mängd märkliga låder och kartonger i bakgrunden. Forum Lundensis ordförande docent Gardar Viborg överräckte via Paul Grant ett hederspris till den gamle, för hans banbrytande forskning och utveckling av kognitiv terapi. Vi i publiken fick äran att höra Beck prata om KBT-behandling för schizofreni:

Aaron berättar om sin stora nyfikenhet på hur forskning på olika områden berikar och påverkar varandra till att förstå människan. Polymorfism/ individuella variationer gällande genetisk predisposition har visat sig ha ett samband med vilka personer som utvecklar depression, trots liknande livshändelser. Detta perspektiv blir relevant då man studerar patienter med schizofreni.  I den neurokognitiva modellen ser man hur en neurokognitiv disposition samverkar med livshändelser i utvecklandet av dysfunktionella antaganden (beliefs) vilket påverkar affekt och motivation som i sin tur påverkar beteende.  Här har man funnit att s.k. ”defeatist beliefs” medierar inertia (0.41). Dvs. antaganden som att ”jag är en förlorare”, påverkar motivationen och kan leda till inaktivitet och passivitet. Denna typ av dysfunktionella antaganden ses som relaterade till neurokognitiv tendens i interaktion med miljö. Neurokognitiv tendens försvårar interaktion med andra, och går ut över personens sociala fungerande. Det är inte helt ovanligt att detta i praktiken är relaterat till att vara utsatta för mobbning och utanförskap, vilket odlar och när dysfunktionella uppfattningarna som att ”jag är en förlorare”, ”jag är patetisk” eller ”ingen vill vara med mig”. Därmed finns en risk att en attityd om att andra inte är viktiga utvecklas. Man utvecklar en försvarsmur runt sig. Detta innebär alltså att den speciella neurokognitiva tendensen samverkar med sociala färdighetsbrister till att utveckla en social likgiltighet som i sin tur uttrycker sig beteendemässigt i socialt undandragande. Därmed är det viktigt att patienten får hjälp med att utveckla dels en insikt i hur de dysfunktionella antagandena får makt över honom/henne, dels att utveckla sociala färdigheter för att hantera dessa situationer.
Beck gör sedan en historisk tillbakagång och ser tillbaks mot var man lagt betoningen i förståelsen av människan. Dessa är ”the brainless mind” (psykologism) och sen ”the mindless brain” (biologism). Idag hoppas han på en förening och integration i form av ”the mindful brain”. Beck avslutar med att presentera forskning som tyder på att stödsamtal kan avlasta schizofrenas sytom tillfälligt, men för en mer långvarig förbättring krävs en KBT-intervention på ca 2 år samt att minska medicin så fort som möjligt för att förhindra att medicinen försvårar eller omöjliggör terapeutiska interventioner. Detta genom att man blir av med de bieffekter i form av negativa symtom som passificerar patienten.

 

Av: Erik Wallmark

5 thoughts on “Aaron Beck fick hederspris av Forum Lundense

  1. Om jag förstod det rätt: Så fort som möjligt!

    Paul Grant menade att även om medicinen kortsiktigt reducerade symtom för inte den typen av behandling patienten närmre samhället eller ett funktionellt liv. Istället finns ofta kraftiga bieffekter som riskerar att försvåra en verksam långsiktig behandlingseffekt.

  2. Såg precis videosnutten där Beck uttalar sig om psykoanalys och han är så pinsam. Han börjar ju i och för sig bli till åren och har kanske blivit dement, men när ska han och övriga KBT:are fatta att psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen INTE är Freud, utan att det har skett en enorm utveckling sedan Freuds dagar, vilket inte minst märks i alla forskningsstudier som har kommit de senaste åren. De som är mest hatiska mot den dynamiska skolan är alltid de som inte har förmågan att bedriva dynamisk terapi, utan behöver en manual att läsa utifrån för att kunna bedriva patientarbete.

  3. Hej Andreas!
    Det kan ibland vara lockande att dela in människor i en viss grupp, sätta en etikett (här: ”KBT:are”) och sen låta ens förutfattade meningar ges fritt spelutrymme. Det är dock ett misstag både generellt och här i ditt fall. Här: dels eftersom jag tror det är få s.k. KBT:are som har ett hatiskt förhållningssätt till vare sig Freud eller psykoanalysen, dels eftersom att Beck här i videolänken beskriver den historiska kontext KT:n växte fram och inte en hatisk doktrin som du vill påvisa. Han själv verkade då som psykoanalytiker och var då intresserad av att forska på vilka variabler som var viktiga i behandlingen för depression. Jag skulle gärna vilja ta till mig av det du skriver men för att detta ska kunna tas seriöst så skulle jag gärna vilja att du först: (1) refererar till vilka studier du hänvisar till (2) beskriver hur du nått slutsatsen att Beck och övriga (läses: alla?) KBT:are är hatiskt inställda till psykoanalysen/psykodynamiken (3) refererar till studier eller annan data som stödjer att ”KBT:are” sysslar med detta eftersom man saknar förmågan att bedriva psykodynamisk terapi.
    Bästa hälsningar
    Erik

  4. KRAFT DURCH FREUDE

    ”Maktlösheten och den inlärda hjälplösheten.
    ” ”Du ska veta en sak: jag är psykiskt sjuk. Jag hör röster, jag hallucinerar, jag är stundtals starkt paranoid. Jag är till och med ibland så galen att man måste låsa in mig. Men jag är fan i mig inte dum i huvudet. Så tilltala mig inte som om jag vore ett litet barn.””(Klient)” (www.socialstyrelsen.se)

    Inom den psykiatriska vården har fokus alltmer kommit att ligga på patientens friska sidor (salutogent synsätt). Den föråldrade paternalistiska vården anses ensidigt fokusera på de sjuka sidorna och lär på så sätt den (hjälp)sökande människan att bli hjälplös. Istället för att objektifieras ska patienten ses som en aktivt väljande människa med förmåga att själv ta ansvar för sitt liv; en människa med möjligheter. Denna människa förväntas vara delaktig i behandlings- och rehabiliteringsprocessen för att på så sätt få ökad egenmakt(empower-ment) (www.socialstyrelsen.se).

    Ofta har man ju uttömt sina möjligheter när man är så sjuk att man söker psykiatrin. Det är naturligvis bra om dessa kan växa fram på nytt och en återhämtning äga rum. Min erfarenhet är att man i denna fas söker lära patienten att fokusera på ”här och nu situationen”, bryta destruktiva tankemönster och tänka positivt, äta och dricka rätt, sluta röka, ta stärkande promenader, sova med öppet fönster och pyssla om sig själv på alla möjlig sätt som att, (åtminstone om man är kvinna) måla tånaglarna röda på kvällen för att bli lite gladare när man nästa morgon stiger upp och möter sina fötter på nytt.

    Patienten kan också likt en fältherre utarbeta alternativa ”strategier” tillsammans med (personal)staben för att möta de hinder han/hon förgäves brottats med.

    Det rör sig om olika råd, som med en tillsats av ”mindfullness” serverade med KBT – teknik, snabbt ska få vederbörande upp på banan igen.

    Om, trots KBT- sessioner och hemläxor, ”Tanken famlar försagd … och du till Intet … känner dig sjunka på nytt …” (EJ Stagnelius) , vänder du dig istället till de medpatienter, vilka oberoende av etiologi , befinner sig på ”the final common pathway”, som DSM-IV kriterierna för ”Major Depressive Episode” utgör. Den misslyckade tänkaren/patienten kan också, alltunder det att hon fäller uppmuntrande kommentarer till personalen, dra sig tillbaka på sitt rum för att där avlyssna det requiem, som skrevs av en döende man, som aldrig fick egenmakt att verka som kapellmästare vid hovet i Wien (WA Mozart) . Vem vill kännas vid stanken av negativa livshändelser; en riskfaktor för hjärtkärlsjukdom?

    Som en konsekvens av det salutogena tänkesättet ser jag hur en stor del av världslitteraturen (F. Dostojevskij, F. Nietschze, A. Camus och S. Kirkegaard, vilka diskuterar den fria viljans dilemma, för att inte tala om vad som blir möjligt om gud inte existerar), får lyftas ut på backen. Hur man ska förfara med R. Bradburys roman ”Fahrenheit 451” blir en delikat fråga.

    Kvar blir jag, en glad apa, som motionerar och äter fibrer för att motverka mitt metabola syndrom, när jag inte ägnar mig åt social färdighetsträning; alltså den kompletta idiot som huvudpersonen, som citeras i socialstyrelsens dokument, inte vill bli betraktad som.

    P.S. ”Om det verkligen ska lyckas att föra en människa bort från den plats där hon är – måste man först och främst finna henne – och börja där.”( Sören Kirkegaard)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s